Hela världens lilla fiende.

Det har börjat ske mer frekvent.

Ryggen kröks och munnen öppnas som när en demon ska fördrivas men ut kommer ett svagt flämt. Svetten samlas under brösten och hela jag är som en kall svamp, kroppen luktar fränt - hur nyduschad den än är.

Det börjar som en dålig jävla dag på jobbet. Och slutar tydligen med att jag under snart 72h funderat på alla möjliga sätt att fly från livet utan att direkt ta livet av mig.

Hela världens lilla fiende. Moder Teresa som ger så jävla mycket och får insidan av en munk tillbaka. Jag har gjort offerkoffan till en ständig följeslagare i dagens outfit. Något säger mig att den är svart. Och i merinoull.

Det är trist att ha ett yrke som kräver att man viker sig tredubbel för att göra andra nöjda (samt hålla dem vid liv) - trist när man själv är så himla känslig för motgång och fall från piedestaler.

Känslan av att ens liv består av att övertala läkare, åka tåg, slösa pengar, lägga schema, klappa katten, åka tåg, slösa pengar, bråka med kommunen, bedja att någon tar sina piller för att bli frisk, få skäll av anhöriga, åka tåg, slösa pengar, lägga schema, bleka mustaschen - repeat in i infinitum amen.


Och hur jag avskyr mig själv.

Och min romantiserade bild av livet.

Som i en amerikansk sitcom. Där den överviktiga, fula tjejen som kämpat så himla hårt för att ta sig fram äntligen vinner i livet. Hur hela min lägenhet (alla 30kvm) någon dag kommer vara ett hav av rosor och katten kommer bära på en sammetskudde med en vigselring på. Om hur någon döende patient äntligen uppskattat dedär vattenglaset jag tog in - och plötsligt lämnar mig ett arv på några miljoner.