Aurora Boring Alias.

Det var nog två år sedan sist.

Sedan jag senast fick dra mig i håret för att känna annat. När gråten inte räcker till. När magen redan gjort en saltomortal i bukhålan och all luft pressats ur en. När nagelbädden är vit.

Jag är resultatet av en lycklig barndom. Där det varit så underförstått att jag är så bra att det aldrig sades. Där brister har blivit middagsbordets skämt eftersom det redan är så underförstått att allt egentligen är bra - då kan man skämta om allt. När man är trygg i sig själv tål man allt.

Är man inte trygg i sig själv - för att man kanske missade informationen om att man egentligen är så jävla bra fast än det aldrig sägs - så tål man inte riktigt allt. Man blir ett dallrande känsloberg. Som en snäcklös snigel täckt med känselspröt. Det skapas ett bekräftelsebehov av fantastiska magnituder. Jag skulle må så himla bra om en signal likt 'hese Fredrik' ljöd - konstant, och betryggade mig om att all var bra.

Det gör ont att fråga rakt ut i en tom, mörk lägenhet om jag inte bara kan få höra att jag är bra. Att jag sköter mig. Att jag är fin. Att mina ansträngningar är uppskattade. Att jag är värd. Att jag duger.
Jag känner mig varken värd eller duglig när klockan är halv fyra på morgonen och jag dryper av ångestsvett, men jag vill så gärna höra det ändå.