Tillåtelse.

När jag var liten fick jag aldrig vara ledsen, jag hade ju inte direkt någon anledning. Pengar fanns, mat fanns, kläder fanns, kompisar fanns. Således ingen anledning att gråta. Mycket simpelt.

I vuxen ålder har jag valt en yrkeskarriär där ALLA har det sämre än mig, för de är sjuka och döende, och dör. Jag är frisk. Vid liv. Och väldigt, väldigt tramsig.

Förra hösten jobbade jag ganska mycket natt, hade svårt att vända på dygnet och fick i samma veva någon sorts uppenbarelse om hur jag egentligen mådde. Jag insåg vid väldigt vuxen ålder att allt ens föräldrar säger inte är sant, att jag förtryckt mina egna känslor såpass att jag nedvärderat mig i varje relation jag satt min fot i. Romantisk eller ej. Att jag målat någon sorts schablonbild av mitt varande, utmålade mig själv som ett surt troll, för det har jag fått höra hela mitt liv. Jag levde många, många, alldeles för många år i en relation som bekräftade allt. Jag var inte värdig något, jag fick aldrig vara med, jag fick aldrig närhet. Men jag är ju en ganska hemsk person så det var ju okej.


Jag befinner mig i något sorts tomrum nu. Jag börjar finna mig själv och jag vet inte vad jag tycker om det jag hittar.

Min osäkerhet kommer bli min död.

Eller åtminstone mitt förfall. Det som slutligen sätter mig på dårhuset. Krävs det att jag går ner halva min kroppsvikt? Kommer det göra att det stora tomrummet i mig försvinner? Är jag egentligen inte alls tjock utan bara fylld med tomhet?
Rädslan att mista det jag har. Rädslan att tro att allting är bra. Rädslan att få mattan ryckt bort under fötterna.
Saknaden av kontroll.


Förutom mitt ganska känslomässigt krävande jobb så är det ett heltidsjobb att må dåligt. Att ständigt älta, misstänka och dividera in i absurdum. Jag är trött, så väldigt väldigt trött. Men jag kan inte heller sätta fingret på vad som skulle kunna inge mig trygghet och tröst. Jag vet att jag vill ha tröst, jag vill försäkras tusen gånger om om att allting är bra.  Bara för att sekunden senare bli tröstad igen.
Hopplös, I am.

Jag kämpas så innerligt med om jag ska ge mig själv tillåtelse.

Coola tjejen föddes för några år sedan, när jag försökte förlika mig med mitt dåliga förhållande. Jag skulle inte ifrågasätta varför jag sattes i sista hand, för jag var helt okej med det - ju. Är ju cool och inte alls krävande och kvävande.


Coola tjejen finns fortfarande kvar, hon är helt okej med det mesta, sen åker hon hem och gråter i fem timmar.

Hela världens lilla fiende.

Det har börjat ske mer frekvent.

Ryggen kröks och munnen öppnas som när en demon ska fördrivas men ut kommer ett svagt flämt. Svetten samlas under brösten och hela jag är som en kall svamp, kroppen luktar fränt - hur nyduschad den än är.

Det börjar som en dålig jävla dag på jobbet. Och slutar tydligen med att jag under snart 72h funderat på alla möjliga sätt att fly från livet utan att direkt ta livet av mig.

Hela världens lilla fiende. Moder Teresa som ger så jävla mycket och får insidan av en munk tillbaka. Jag har gjort offerkoffan till en ständig följeslagare i dagens outfit. Något säger mig att den är svart. Och i merinoull.

Det är trist att ha ett yrke som kräver att man viker sig tredubbel för att göra andra nöjda (samt hålla dem vid liv) - trist när man själv är så himla känslig för motgång och fall från piedestaler.

Känslan av att ens liv består av att övertala läkare, åka tåg, slösa pengar, lägga schema, klappa katten, åka tåg, slösa pengar, bråka med kommunen, bedja att någon tar sina piller för att bli frisk, få skäll av anhöriga, åka tåg, slösa pengar, lägga schema, bleka mustaschen - repeat in i infinitum amen.


Och hur jag avskyr mig själv.

Och min romantiserade bild av livet.

Som i en amerikansk sitcom. Där den överviktiga, fula tjejen som kämpat så himla hårt för att ta sig fram äntligen vinner i livet. Hur hela min lägenhet (alla 30kvm) någon dag kommer vara ett hav av rosor och katten kommer bära på en sammetskudde med en vigselring på. Om hur någon döende patient äntligen uppskattat dedär vattenglaset jag tog in - och plötsligt lämnar mig ett arv på några miljoner.

Aurora Boring Alias.

Det var nog två år sedan sist.

Sedan jag senast fick dra mig i håret för att känna annat. När gråten inte räcker till. När magen redan gjort en saltomortal i bukhålan och all luft pressats ur en. När nagelbädden är vit.

Jag är resultatet av en lycklig barndom. Där det varit så underförstått att jag är så bra att det aldrig sades. Där brister har blivit middagsbordets skämt eftersom det redan är så underförstått att allt egentligen är bra - då kan man skämta om allt. När man är trygg i sig själv tål man allt.

Är man inte trygg i sig själv - för att man kanske missade informationen om att man egentligen är så jävla bra fast än det aldrig sägs - så tål man inte riktigt allt. Man blir ett dallrande känsloberg. Som en snäcklös snigel täckt med känselspröt. Det skapas ett bekräftelsebehov av fantastiska magnituder. Jag skulle må så himla bra om en signal likt 'hese Fredrik' ljöd - konstant, och betryggade mig om att all var bra.

Det gör ont att fråga rakt ut i en tom, mörk lägenhet om jag inte bara kan få höra att jag är bra. Att jag sköter mig. Att jag är fin. Att mina ansträngningar är uppskattade. Att jag är värd. Att jag duger.
Jag känner mig varken värd eller duglig när klockan är halv fyra på morgonen och jag dryper av ångestsvett, men jag vill så gärna höra det ändå.