Tillåtelse.

När jag var liten fick jag aldrig vara ledsen, jag hade ju inte direkt någon anledning. Pengar fanns, mat fanns, kläder fanns, kompisar fanns. Således ingen anledning att gråta. Mycket simpelt.

I vuxen ålder har jag valt en yrkeskarriär där ALLA har det sämre än mig, för de är sjuka och döende, och dör. Jag är frisk. Vid liv. Och väldigt, väldigt tramsig.

Förra hösten jobbade jag ganska mycket natt, hade svårt att vända på dygnet och fick i samma veva någon sorts uppenbarelse om hur jag egentligen mådde. Jag insåg vid väldigt vuxen ålder att allt ens föräldrar säger inte är sant, att jag förtryckt mina egna känslor såpass att jag nedvärderat mig i varje relation jag satt min fot i. Romantisk eller ej. Att jag målat någon sorts schablonbild av mitt varande, utmålade mig själv som ett surt troll, för det har jag fått höra hela mitt liv. Jag levde många, många, alldeles för många år i en relation som bekräftade allt. Jag var inte värdig något, jag fick aldrig vara med, jag fick aldrig närhet. Men jag är ju en ganska hemsk person så det var ju okej.


Jag befinner mig i något sorts tomrum nu. Jag börjar finna mig själv och jag vet inte vad jag tycker om det jag hittar.

Min osäkerhet kommer bli min död.

Eller åtminstone mitt förfall. Det som slutligen sätter mig på dårhuset. Krävs det att jag går ner halva min kroppsvikt? Kommer det göra att det stora tomrummet i mig försvinner? Är jag egentligen inte alls tjock utan bara fylld med tomhet?
Rädslan att mista det jag har. Rädslan att tro att allting är bra. Rädslan att få mattan ryckt bort under fötterna.
Saknaden av kontroll.


Förutom mitt ganska känslomässigt krävande jobb så är det ett heltidsjobb att må dåligt. Att ständigt älta, misstänka och dividera in i absurdum. Jag är trött, så väldigt väldigt trött. Men jag kan inte heller sätta fingret på vad som skulle kunna inge mig trygghet och tröst. Jag vet att jag vill ha tröst, jag vill försäkras tusen gånger om om att allting är bra.  Bara för att sekunden senare bli tröstad igen.
Hopplös, I am.

Jag kämpas så innerligt med om jag ska ge mig själv tillåtelse.

Coola tjejen föddes för några år sedan, när jag försökte förlika mig med mitt dåliga förhållande. Jag skulle inte ifrågasätta varför jag sattes i sista hand, för jag var helt okej med det - ju. Är ju cool och inte alls krävande och kvävande.


Coola tjejen finns fortfarande kvar, hon är helt okej med det mesta, sen åker hon hem och gråter i fem timmar.